Så kommer vi till det som jag stör mig på. Det som jag i 16 år har stört mig på - nämligen dumma frågor om min piercing. Som om den skulle vara det värsta man kan göra mot sin kropp (och mot andra..).
Men vi tar det från början:

En fjorton-årig version av mig själv bestämde sig en kväll då pappa hade kurs att det var dags att göra något tufft, och beslöt mig därför att på egen hand pierca läppen. Denna stund av mental frånkoppling skyller på alla hormoner som virrade runt inom mig. Vilket som lyckades jag genomföra mitt (något sneda) ingepp med en stor säkerhetsnål för att sedan bokstavligen trycka in ett vanligt rakt örhänge. Det jag däremot inte hade förutsett var att läppen skulle komma att svälla till dubbel storlek redan dagen efter, vilket innebar att hängets skaft inte räckte genom hela läppen. Dagarna gick och i takt med att hålet läkte, läkte även hålet på insidan då smycket inte gick hela vägen igenom.
En normal person hade tagit bort hänget, men inte jag och mina hormoner; Vi hade gått igenom för mycket smärta för att ge oss nu. Flera dagar efter första håltagningen körde jag i ytterligare en säkerhetsnål genom det redan onda och svullna hål som fanns, och fick i princip bända igenom läppens insida, och trycka ner huden med fingrarna längst nålen. Jag hade försäkrat mig om att införskaffa mig ett smycke som räckte hela vägen genom innan denna håltagning, thank god...
Hålet läkte mirakulöst och sedan dess har jag aldrig haft en infektion eller något annat besvär, och det är även därför jag har den kvar - På grund av allt slit jag la ner för att få den på plats. Nu är den en del av mig och 16 år senare ser jag den inte ens längre när jag tittar mig i spegeln.

Men så kommer det stunder då jag blir påmind om att jag har något hängandes i min underläpp. Stunder då folk verkar tro att min piercing på något sätt skulle ge folk rätten att fråga mig saker taget ur det blå.
Privata saker.
Nästan dagligen får jag frågor som "Gör den inte ont? / Varför har du en sån där? / Det där är ju inte snyggt..? / Kan man pussas med en sån där?" OCH min absoluta favorit som kommer direkt efter puss-frågan: "Hur gör du ifall din kille skulle ha en sån där i kuken, fastnar ni då, höhö?". Detta kommer alltså mestadels från randoms, folk jag inte känner. Folk som kommer fram, folk som står bakom eller framför mig i kassakön, folk som tror sig kunna klämma ur sig vad som helst - och att det ska vara okey.

Då händer det något i min skalle, och hade jag inte haft behärskning nog hade jag dragit ner brallorna på personen som ställer den sista frågan och själv frågat denne: "Kan du verkligen knulla med den där?". Det är en lika absurd fråga i mina ögon.
Vem är du som inte känner mig som kommer fram och fnyser åt mig för att jag går runt med ett smycke i ansiktet istället för enbart i öronen? Vem är du som tror dig ha rätten att ställa personliga frågor som jag inte har nån som helst lust att svara på? Och vem är du som finner det acceptabelt? Varför tror du att du har rätten att ställa en rad av personliga och privata frågor angående mitt utseende, och förvänta dig en form av ursäkt från min sida? Att jag ska skratta och ta det som om det vore en fråga om vädret. Sedan när är det godtagbart? Och sedan när skulle jag ha lust att dela med mig av mina sexuella erfarenheter till någon random 50+ gubbe? Jävla slask, sköt ditt för i helvete.

Jag stör mig inte på att människor reagerar på mitt utseende så, det vet jag att folk kan göra. Det jag stör mig på är att folk verkar ha tappat allt jävla vett då de går fram till en främling och förolämpar den människan rätt i nyllet, och därefter ställer frågor som inte är acceptabla vilka jag förväntas besvara med ett leende.
Det är inte okey, inte nånstans. Nästa gång tänker jag inte tygla min irritation utan fråga en lika dum fråga tillbaka angående någon specifik och säregen del i deras egna ansikte, och sedan ifrågasätta hur i hela friden denna speciella "egenskap" kan generera någon form av liv mellan lakanen. Skit ska skit ha.

Inte undra på att man hatar folk.