2034
Ett sätt för mig att bli frisk är att dela med mig av processen att komma dit. Det har en läkande effekt på mig, och kanske finns det någon där ute som kan finna inpspiration till sitt eget tillfrisknande genom att läsa om min väg till en ljusare tillvaro. Jag hoppas att jag kan få någon att vinna tillbaka lusten att försöka och att orka kämpa för sitt eget liv.
Det kommer dagar då det slår mig hur långt jag har kommit, och det är med en bitterljuv känsla jag erkänner att det känns helt jävla overkligt. Att allt slit lönar sig i längden. Men... Det känns bitterljuvt då jag inte kan låta bli att tycka det är förjävligt orättvist för alla andra som fortfarande vandrar runt i det eviga mörker som all den här skiten för med sig. Orättvist för att jag har det bättre nu, medan de fortfarande plågas. För jag vet ju hur det är, jag vet exakt hur det är. Och det är så jävla mörkt, och ett helvetes massa jobb för att ens skymta en strimma med ljus. Men det finns där, det gäller bara att slita arslet av sig för att gräva sig upp till ytan igen.
Det här ljuset var inget jag trodde jag nånsin skulle få se de gånger jag satt som fastkedjad i mitt eget hem på grund av den sjukdom jag har som ingen ser. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av allt det tunga jobb jag faktiskt har lagt ner på att ens kunna gå ut genom dörren. Att gå från år av 100% sjukskrivning till att idag kunna jobba 75% - det är stundvis otroligt. Jag är stolt över den förändring jag har gjort, och fortfarande gör, med mig själv men vet samtidigt att resan är långt ifrån över och att jag har flera år av mentalt arbete framför mig. Men jag är på god väg, och det är en tröst.
Så faller det sig som så att jag ganska ofta tänker på alla andra som plågas. Det lidande och sorg de bär på som varken du eller jag kan se, och de som kämpar med denna gigantiska tyngd det är att bära inom sig. För den syns inte, den här vidriga sjukdomen som äter upp en inifrån, men den väger ett ton för den som bär på den. Och det enda man vill är att bli sedd, och kanske få en gnutta förståelse. Någon som sträcker ut sin hand för att hjälpa.
Har du nånsin tänkt på att personen framför dig i kön på mataffären kanske står och funderar på vad det bästa sättet att ta livet av sig skulle vara? "Hänga sig? Skära handlederna av sig? Eller kanske hoppa från en bro..?" Denna person kanske spekulerar i hurvida någon skulle sakna denne om han/hon försvann? Att det krävdes en styrka aka Herkules att kliva upp ur sängen och gå ut genom dörren?
Har du nånsin tänkt på det?
Förmodligen inte, men förhoppningsvis nu. Vem vet, du kanske kan rädda ett liv genom att le till en människa du möter på gatan? Den enkla gesten kanske får personen att orka en dag till? Att känna sig sedd?
Det är de där små sakerna man lever på när sjukdomen tycks sluka en, och ett leende får en att bli sedd om så bara för en liten stund. För, det enda man vill är att bli just det, remember?
Så, imorgon när du går ut genom dörren: Le och hälsa på den första personen du möter, det kan rädda ett liv. Och om inte annat så blir personen bara glad - vilken win win situation, eller hur?
Det kommer dagar då det slår mig hur långt jag har kommit, och det är med en bitterljuv känsla jag erkänner att det känns helt jävla overkligt. Att allt slit lönar sig i längden. Men... Det känns bitterljuvt då jag inte kan låta bli att tycka det är förjävligt orättvist för alla andra som fortfarande vandrar runt i det eviga mörker som all den här skiten för med sig. Orättvist för att jag har det bättre nu, medan de fortfarande plågas. För jag vet ju hur det är, jag vet exakt hur det är. Och det är så jävla mörkt, och ett helvetes massa jobb för att ens skymta en strimma med ljus. Men det finns där, det gäller bara att slita arslet av sig för att gräva sig upp till ytan igen.
Det här ljuset var inget jag trodde jag nånsin skulle få se de gånger jag satt som fastkedjad i mitt eget hem på grund av den sjukdom jag har som ingen ser. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av allt det tunga jobb jag faktiskt har lagt ner på att ens kunna gå ut genom dörren. Att gå från år av 100% sjukskrivning till att idag kunna jobba 75% - det är stundvis otroligt. Jag är stolt över den förändring jag har gjort, och fortfarande gör, med mig själv men vet samtidigt att resan är långt ifrån över och att jag har flera år av mentalt arbete framför mig. Men jag är på god väg, och det är en tröst.
Så faller det sig som så att jag ganska ofta tänker på alla andra som plågas. Det lidande och sorg de bär på som varken du eller jag kan se, och de som kämpar med denna gigantiska tyngd det är att bära inom sig. För den syns inte, den här vidriga sjukdomen som äter upp en inifrån, men den väger ett ton för den som bär på den. Och det enda man vill är att bli sedd, och kanske få en gnutta förståelse. Någon som sträcker ut sin hand för att hjälpa.
Har du nånsin tänkt på att personen framför dig i kön på mataffären kanske står och funderar på vad det bästa sättet att ta livet av sig skulle vara? "Hänga sig? Skära handlederna av sig? Eller kanske hoppa från en bro..?" Denna person kanske spekulerar i hurvida någon skulle sakna denne om han/hon försvann? Att det krävdes en styrka aka Herkules att kliva upp ur sängen och gå ut genom dörren?
Har du nånsin tänkt på det?
Förmodligen inte, men förhoppningsvis nu. Vem vet, du kanske kan rädda ett liv genom att le till en människa du möter på gatan? Den enkla gesten kanske får personen att orka en dag till? Att känna sig sedd?
Det är de där små sakerna man lever på när sjukdomen tycks sluka en, och ett leende får en att bli sedd om så bara för en liten stund. För, det enda man vill är att bli just det, remember?
Så, imorgon när du går ut genom dörren: Le och hälsa på den första personen du möter, det kan rädda ett liv. Och om inte annat så blir personen bara glad - vilken win win situation, eller hur?