Jag har alltid älskat att skriva. Att formulera tankar till ord är någon form av avkoppling för mig, och det är sällan jag får skrivkramp. Inte förrän nu, det vill säga.

I nästan två månader har det ekat tyst här och det är helt enkelt för att jag inte kan skriva. Jag har inte velat skriva. Det finns ingen inspiration till att skriva.
Tankarna har gått till att försöka formulera ett sista inlägg, det inlägg som ska komma att bli det sista av nära 2100 stycken som jag har printat under den här domänen. Ett hejdå till en sida som har nästan fem år på nacken, ett hejdå till dig som kanske har varit med hela vägen eller till dig som har hoppat på tåget nånstans mitt mellan allt och ingenting. Vilket som, du förtjänar ett avslut då du dag efter dag har klickat dig in och läst om mitt livs bestyr.

Tack för att du har tagit dig tid att läsa det jag har skrivit genom åren, varesig du har läst för att gynnas av mina problem eller om du har varit här för att glädjas åt min lycka. Det spelar ingen roll. Jag är tacksam att så många ens har följt med mig under så här lång tid. Nu är det dags att lägga itsnotalright på hyllan, fortsätta leta efter det mentala lugn jag famlar efter och återgå till den jag var för så många år sedan. Jag är på god väg, men vet att det fortfarande finns många berg att bestiga innan jag är där. Det är visserligen en ganska dyster och tung väg att vandra, men slutdestinationen kommer vara värt alla år av slit. För det är endast genom att vandra i totalt mörker om man kan uppskatta om ens en strimma av ljus.
Jag längtar dit så fruktansvärt mycket.  

Ta hand om er, vi ses där!

/ Emilie